Historik

Raggiga jaktbrukshundar är kända sedan antiken. Under 1800-talets senare hälft tog några jägare och kynologer, med holländaren Korthals i spetsen, sig an att ta fram en enhetlig ras ur dessa hundar. De önskade få fram en stående fågelhund med utmärkta ståndegenskaper och förmåga att apportera på land och i vatten. Hunden skulle också kunna användas till eftersök på klövvilt och för att hålla efter mindre skadedjur. 1887 registrerades rasen i Frankrike, sedan dess har rasstandarden aldrig ändrats.

Användningsområde

Rasen är framför allt en stående fågelhund, även i snårig terräng. Den anpassar söket efter terrängen för att hålla kontakt med föraren. Den är en utmärkt apportör på såväl land som i vatten. Den kan användas till eftersök på allt klövvilt. Den ska ha modet att kunna finna och hålla efter mindre skadedjur. Rasen är inte lämplig som stötande hund eller kortdrivare på klövvilt, såsom jakten bedrivs i Sverige.

Hälsa

Rasen kan betecknas som en mycket sund ras. Den är framtagen ur en mycket liten grupp hundar, där man varit noga med att slå ut alla individer som visat tecken på sjukdom eller inte klarat de för aveln föreskrivna jaktproven. På 1970-talet fanns problem med höftledsdysplasi (HD), men samtliga europeiska klubbar gick ihop och förbjöd avel på belastade djur. Aveln har alltid präglats av att kvalitet är viktigare än kvantitet.

Egenskaper / Mentalitet

Den som skaffar denna ras skaffar sig en utpräglad jakthund. Ägaren bör ha ett stort jaktintresse inriktat på fågeljakt och eventuellt eftersök. Det är en ulv i fårakläder. Inne ligger den på ägarens fötter eller kramas med barnen. På jakt arbetar den outtröttligt timme efter timme. Den är lättlärd med en medfödd vilja att vara till lags. Den vakar uppmärksamt över sin ägare och familj. Rasen passar inte som ren sällskapshund.

Storlek och utseende

Ordet griffon anger en raggig hund och detta är utmärkande för rasen. Pälsen känns mer hård än sträv. Den har hårda täckhår, vilka kan vara kortare eller längre och med en tät underull. Den står emot väta och taggar mycket bra. Hunden ska alltid ha välutvecklat skägg och ögonbryn. Pälsen bör aldrig vara mjuk och inte heller för riklig på kroppen. Färgen ska helst vara stålgrå med bruna fläckar eller enfärgat brun. Ofta är rasen brun med vita stickelhår eller brunskimmel. Mankhöjd för hanar är 55–60 cm och tikar 50–55 cm.

Pälsvård

Pälsen borstas igenom varje vecka, då framför allt skägg och ögonbryn reds ut. Vid jakt i ogräsrika marker kan man behöva kamma ur frön ur ögonbrynen. Hunden kan, vid behov trimmas en till två gånger per år, då framför allt skallen och halsen trimmas samt lösa täckhår på kroppen tas bort. Täckhåren ska inte trimmas bort. Då får man en mjuk päls och denna står inte emot väder och terräng som den utvuxna pälsen. Bästa pälsvården och trimningen fås genom jakt i snårig terräng. Rasen trimmas inte före utställning.

Övrigt

Rasen är mycket förarmjuk och kan upplevas som istadig då den i själva verket hellre gör ingenting än att göra fel. Den kan upplevas som hoppig då den försöker få kontakt med föraren. Den är mycket förarbunden och måste tidigt tränas i att lämnas ensam. Men å andra sidan bidrar detta till att den håller god kontakt under jakten. De ligger helst mitt i flocken hemma och vakar noga över ägaren och dess familj, vilket gör att den kan upplevas som skällig då den varnar så snart något kan uppfattas som hotfullt. Genom att tidigt ge den fasta regler undviks detta.

Denna text är framtagen av skk.se eller i samarbete med rasklubben.

Lillan de Walls minne 2023